Mildred!

Det gick hur bra som helst med Mildred igår, hon är världens mysigaste! Hon är inte rumsren, men van att gå i koppel, lite rädd för bussar och plötsliga ljud (och att åka hiss var väldigt märkligt), men hon skäller aldrig och visar inte de minsta tecken till aggressivitet. Hon är glad och pigg och kelig som bara den, och när hon upptäckte sin pip-leksak var lyckan total -hon kom snabbt på precis hur man skulle trycka för att den skulle pipa, och sedan satt hon bara och pep hysteriskt med den och den lilla svansstumpen viftade oavbrutet tills hon bestämde sig för att det var dags för lite kel igen och kastade sig i närmsta famn. Ett annat av hennes favorittrick är att hoppa upp i soffan bakifrån -och plötsligt landa i sitt intet ont anande offers knä. Första natten var den tryggaste platsen att sova lealöst draperad (tänk er Sid i Ice Age) över Husses ben.

Resekamraten från Irland som skulle till ett jourhem här i Sverige. Gladaste hunden i stan när han äntligen fick komma ur sin låda.

 När vi premiärbadade henne efter första långprommisen i Hagaparken på kvällen lät hon sig helt lugnt tvättas och lutade hakan mot badkarskanten och blundade och bara njöt av att bli ompysslad och få en svalkande dusch.

Hon ser väldigt valpig ut, jag tror det är den mjuka luddiga pälsen och de framåthängande små öronen som gör det, men hon är i själva verket tre år (DogAid på Irland har fastställt hennes ålder genom att undersöka hennes tänder). Hon är väldigt lugn och fin och bryr sig inte om fåglar eller kaninerna som sprang runt i Haga och hon vill gärna hälsa på andra hundar (även om vi inte ännu låtit henne göra det, förutom resekamraten då) men drar aldrig i kopplet och förstår direkt när man vill att hon ska komma och stå nära ens ben när man ska gå över gatan eller passera hundar eller lekande barn.