Jag tror jag har funnit en ny bokfavorit...

Jag har precis börjat läsa Bo Erikssons Svenska adelns historia (jag har ju använt den till min uppsats men inte hunnit verkligen läsa igenom den förrän nu) och vilken fröjd för sinnet! Efter första kapitlet är jag helt uppslukad  (och känner ett oerhört sug efter att börja läsa isländska sagor igen...),  men hur kan man bli annat än glad av en bok när författaren uttrycker sig såhär i förordet:

"När skrivandet löper på som allra bäst är känslan nästan berusande, man grips av en stark och oemotståndlig tjusning över sitt ämne som löser upp arbetsrummets väggar och frigör tiden från dess obönhörliga gång.......Det är därför med vemod i hjärtat jag tvingas inse att arbetet med boken nu är över. Nu tar andra vid: läsare, kritiker, bibliotekarier, säljare, ja, alla som verkar som distributörer eller mottagare av böcker. Ni är mina hedersgäster och jag hoppas att ni ska uppskatta det som bjuds."

 Bo har ett intagande språk som skapar ett intresseväckande tonläge genom hela boken och försätter läsaren i behaglig trans. Ingenting man släpar med sig på tunnelbanan, men något man ser fram emot att kunna ägna flera timmar åt en lite halvmulen och regnig sommardag som denna.