Läser just nu: Anne Radcliffe´s "The Mysteries of Udolpho"

Anne Radcliffe är en av mina favoritförfattare (sida vid sida med H.P Lovecraft, F.Scott Fitzgerald och Jane Austen), trots att jag endast läst en och en halv bok av henne (ja, jag har i skrivande stund inte läst ut denna bok än).
Jag är en riktig språk-fetischist i litterära sammanhang, och Anne tillgodoser detta behov med råge. Dessutom är det gotisk skräck från 1700-talets sista årtionde (själva handlingen utspelar sig under mitten av 16oo-talet), och jag vågar påstå att så mycket som en tredjedel av boken består av ingående naturskildringar. Total lycka med andra ord.

För er som inte är bevandrade med uttrycket gothic novel (jag har faktiskt aldrig hört någon svensk översättning på detta uttryck, någon som kan upplysa mig?) så kan jag tala om att det var en genre som var otroligt populär i slutet på 1700-talet, med fru Radcliffe i spetsen. Extremt hårddraget kan man säga att grundstapeln i en gothic novel är en oskuldsfull och moraliskt ofelbar ung kvinna (helst föräldralös) som hamnar i en genomond och totalt moraliskt depraverad mans våld (han kanske låser in henne i ett torn i väntan på att kunna kunna använda henne som byteshandel i en affärsuppgörelse eller rent av planerar att göra henne till sin egen hustru för att komma åt hennes egendomar och pengar etc).
Udolphos mysterier blev en mycket populär bok när det begav sig, och omnämns titt som tätt av andra författare. Molly Gibson begråter sig över huvudpersonernas svårigheter i Elizabeth Gaskells "Hustrur och döttrar", och Jane Austen, som var ett stort fan (jag har till och med läst någonstans att det var Anne Radcliffe som var hennes stora idol och inspirerade henne till att börja skriva!) omnämner boken i flera av sina romaner; Northanger Abbey är det mest talande exemplet.
Jag har till mitt stora förtret sett titeln översatt till "Udolphos äventyr" och det är helt enkelt helt fel och driver mig nästan till vansinne. Udolpho är ett slott, inte en person (och Emily upplever knappast några äventyr under historiens gång). Så har jag sagt det, och kan andas ut igen.

Andra exempel på gothic novels (från lite olika tidsepoker) är bl a "frankenstein", "ringaren i notre dame", "the castle of otranto" (av Horace Walpole, brukar betraktas som den första i genren), "Wuthering Heights" , vad som helst av Edgar Allan Poe, "Dracula", "Strange case of Dr.Jekyll and Mr.Hyde", "Jane Eyre", "The phantom of the opera" och många många fler.

"The mysteries of Udolpho" publicerades 1794 som hennes fjärde roman, och handlar om en ung kvinna vid namn Emily St Aubert. Vid romanens början lever hon ett komfortabelt, skyddat och mycket lyckligt liv med sin mor och far i Languedoc, Frankrike. De tillbringar dagarna med att promenera i naturen runt sitt gods, skriva dikter och spela musik och vi introduceras strax för romanens manlige huvudroll och tillika Emilys tilltänkte; Valancourt.
Cirka 100 sidor in i boken har dock både mor och far gått hädan, och Emily lämnas i sin själviska och obildade fasters vård. Fastern och hennes uppvaktande kavaljer bestämmer sig för att ställa in det förestående bröllopet mellan Emily och Valancourt till förmån för sitt eget bröllop. Strax efter fastern och "Signor Montoni"s bröllop uppdagas att Montoni, romanens depraverade, hänsynslösa, tyranniska skurk endast uppvaktat Emilys moster för att han var av uppfattningen att hon hade ansenliga ekonomiska tillgångar (medan mostern endast gift sig med Montoni för att hon trodde att han hade pengar.. och för att han äger ett palats i venedig och ett slott uppe i bergen). När Montoni tas ur sina villfarelser inser han att vackra, unga Emily är en biljett till rikedom och har inte längre några planer på att låta Emily gifta sig med Valancourt.
Väl hemma i Venedig försöker han istället tvinga Emily att gifta sig med moraliskt tvivelaktige greve Morano som är adlig och rik och hejdlöst förälskad i henne, men avbryter planerna i sista sekund och flyttar hela följet till sitt uråldriga gotiska spök-slott för en annan djävulsk plan...
Utöver detta erbjuds vi dramatiska dueller med blankvapen, venetianskt nöjesliv under sent 1600-tal, blodisande upptäckter under nattliga vandringar i spökslottet och annat skoj.
Emily gör absolut inget annat än gråter och svimmar sig igenom hela romanen med ett fåtal repliker däremellan, men det är inte för de ljuplodande starka kvinnoporträtten vi läser Radcliffe. Det är för språket, den sublima krypande spänningen och de ovan nämnda fantastiska naturskildringarna. Det är romantiskt, melankoliskt och stundtals rent ut sorgligt.

Jag avslutar denna recension med två korta utdrag ur boken för att ni ska få en känsla för Radcliffe:
"Nearer, towards the west, opened the mountain-vista, which Emily had viewed with such sublime emotion, on her approach to the castle: a thin dusky vapour, that rose from the valley, overspread its features with a sweet obscurity. As this ascended and caught the sun-beams , it kindled into a crimson tint, and touched with exquisite beauty the woods and cliffs, over which it passed to the summit of the mountains; then, as the veil drew up, it was delightful to watch the gleaming objects, that progressively disclosed themselves in the valley - the green turf - dark woods - little rocky recesses - a few peasant´s huts - the foaming stream - a herd of cattle, and various images of pastoral beauty
. Then the pine- forests brightened, and then the broad breast of the mountains, till, at length, the mist settled round their summit , touching them with a ruddy glow. The features of the vista now appeared distinctly, and the broad deep shadows, that fell from the lower cliffs, gave strong effect to the streaming splendour above; while the mountains, gradually sinking in the perspective, appeared to shelve into the Adriatic sea, for such Emily imagined to be the gleam of blueish light, that terminated the view.

Samt:
" From the steps, they proceeded through a passage, adjoining the vaults, the walls of which were dropping with unwholesome dews, and the vapours, that crept along the ground, made the torch burn so dimly, that Emily expected every moment to see it extinguished, and Barnardine could scarsely find his way. As they advanced, these vapours thickened, and Barnardine, believing the torch was expiring, stopped for a moment to trim it. As he then rested against a pair of iron gates, that opened from the passage, Emily saw, by uncertain flashes of light, the vaults beyond, and, near her, heaps of earth, that seemed to surround an open grave. Such an object, in such a scene, would, at any time, have disturbed her; but now she was shocked by an instantaneous presentiment, but that this was the grave of her unfortunate aunt, and that the treacherous Barnardine was leading herself to destruction. The obscure and terrible place, to which he had conducted her, seemed to justify the thought; it was a place suited for murder, a receptacle for the dead, where a deed of horror might be committed, and no vestige appear to proclaim it.